Somliga faror är faktiskt farligare

Claes-Göran Kjellander, Dagens Nyheter

Ursprungligen publicerad på Ledarsidan

Återgiven av IRS med tillstånd från DN

Dagens Nyheter, 2000-04-17

Kort kommentar nedan

Tågolyckan i Borlänge är ett nytt exempel på statens och samhällets bristande förmåga att analysera och hantera risker. Medan vissa samhällssektorer styrs av rigorösa regler lämnas andra av tradition därhän.

På söndagsmorgonen kunde de centrala delarna av Borlänge på nytt öppnas. Tankvagnarna med 342 ton gasol hade tömts. Med stor skicklighet och någon tur hade räddningstjänsten med hjälp av experter lyckats undvika att tågurspårningen utvecklades till en katastrof.

Å andra sidan hade det räckt med att en av vagnarna sprungit läck och fattat eld för att en olycka med nästan ofattbar omfattning skulle ha hotat Borlänge. Vid motsvarande olycka i Lilleström utanför Oslo började några vagnar läcka. De var dock lastade med propan och inte som i Borlänge med gasol.

De positiva erfarenheterna av Borlängeolyckan är att Asea eller vem det nu är som har byggt tankvagnarna kan sin sak och att räddningstjänsten fungerar.

De negativa erfarenheterna är av en annan karaktär och dessvärre varken nya eller överraskande. De handlar om samhällets grundläggande brist på förmåga att hantera risker. Eller annorlunda uttryckt - det handlar om att myndigheter i stat och kommun har en benägenhet att värdera risker mer utifrån hur de upplevs av allmänhet och opinionsbildare än utifrån den kunskap man faktiskt förfogar över.

Risker är i hög grad relaterade till människor. Det ligger nästan alltid mänskligt handlande bakom stora olyckor. Till och med när det är fråga om naturkatastrofer som vulkanutbrott och orkaner kan man ofta konstatera att effekterna förvärrats av människor som felbedömt risker eller gjort sig skyldiga till underlåtenhetssynder eller rent av brott, till exempel byggfusk.

Sjösäkerhetsreglerna räckte inte för att avvärja "Estonias" undergång. Även om vi aldrig i detalj skulle få veta vad som orsakade olyckan är flertalet förklaringar relaterade till mänskligt beteende - misstag av besättningen, brister i säkerhetskontrollen, brister i underhållet.

Branden på Hisingen var möjligen anlagd, men i princip hade effekterna blivit lika katastrofala hur den än hade uppkommit. Människor bröt mot de brandskyddsregler som redan i sig förefaller att ha varit förlåtande i sin riskbedömning.

Vi tror inte att ett gasoltåg ska spåra ur. Vi tror inte att en jättefärja ska sjunka. Vi tror inte att en festlokal ska börja brinna.

På andra områden är säkerhetstänkandet rigoröst och inkonsekvensen är inte sällan skriande.

På grund av hälsoriskerna har myndigheterna till exempel förbjudit användningen av bly i bensin. Men på nyårsnatten släpptes enbart över Stockholm ut cirka 275 kilo bly från fyrverkerier, delvis bekostade med skattemedel.

Den amerikanske strålskyddsforskaren professor Bernard L. Cohen konstaterade nyligen att varje gång man väljer att bygga ett kolkraftverk i stället för ett kärnkraftverk innebär det tidigare död för cirka 1.000 människor, till följd av kolkraftverkets hälsoskadliga utsläpp. Men han konstaterar samtidigt att allmänheten inte tar till sig den kunskapen.

De danskar som oroar sig för "strålningen" från Barsebäck är sannolikt helt omedvetna om att strålningen från de egna kolkraftverken är långt högre än från ett kärnkraftverk. Och kärnkraftverket har, i motsats till kolkraftverket, minutiösa regler och kontrollrutiner även för lågdosstrålningen.

Vi får inte förvara en tub med några hundra kilo gasol i ett bostadsområde utan omfattande säkerhetsåtgärder. Men en ensam person får utan vidare ansvar för en transport av 340.000 kilo av samma gas, genom befolkade områden. Man behöver inte ens kontrollera om vederbörande är i sådant psykiskt och fysiskt skick att han över huvud taget kan framföra ett tåg.

Naturligtvis är det fåfängt att tro att samhället i allmänhet och staten i synnerhet någonsin ska präglas av en riskvärdering som i allt väsentligt bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi har här att handskas med ett psykologiskt problem i minst samma grad som ett naturvetenskapligt. Människans upplevelse av risk behöver helt enkelt inte ha något som helst samband med den verkliga faran.

Just därför är det så viktigt att forskare får möjlighet att förmedla sina kunskaper om risk och riskvärdering till politiker och myndigheter, inklusive träning i förmågan att skilja mellan acceptabla och oacceptabla risker.

När det gäller farliga transporter på järnväg borde det inte vara så svårt. När man gjort allt för att undanröja riskerna för en tekniskt orsakad olycka återstår en riskfaktor, nämligen människan. Naturligtvis är det helt orimligt att ett tåg med mer än 300 ton gasol framförs av en ensam förare.

DN 17/4 2000 (Återgiven av IRS med tillstånd från DN)

 En kommentar
DNs ledare tar upp viktiga slutsatser från olyckan i Borlänge. De förtjänar att lyftas fram och debatteras. Författaren är pessimistisk till samhällets förmåga att använda "vetenskap och beprövad erfarenhet" vid riskvärdering, och kanske har han rätt. Viktigare än riskbedömningens "vetenskaplighet" är likväl samhällets förmåga att effektivt förebygga och kontrollera de riktigt allvarliga olycksriskerna.
Lars Harms-Ringdahl, IRS

 

Inlagd 2000-04-17- - IRS hemsida Till toppen av sidan